På lördag kväll ringde min svärföräldrar, som var och hälsade på Robert på sjukhuset, hem till mig och berättade att sköterskerna tyckte att någon borde sova hos Robert under natten, då han hade försämrats. Jag ringde min lillasyster som kom ut och sov med barnen, så jag åkte in till Robert. Han var trött och vi släckte ganska snart efter att han föräldrar åkt hem. Jag låg på han axel länge och lyssnade så att han andades ordenligt. Surfade lite på mobilen och la den ifrån mig  vid två tiden. Vågade inte somna, men dåsade till lite då och då. Natten blev väldigt orolig. Robert hade svårt att sova och fick lugnande och sömnmedel flera gånger. På morgonen var han kontaktbar till och från. Jag var tvungen att åka strax innan nio för Camilla skulle iväg med handbollen. Jag ringde Roberts föräldrar som kom och löste av mig.Sa hej då till Robert och att jag älskade honom och han svarade sluddrigt att han älskade mig. Åkte hem och efter en stund hemma kom Helen, för jag ville inte vara själv. Efter några timmar hemma ringde min svärfar och sa att jag borde komma in då Roberts andning hade ändrats. Helen passade barnen tills min mamma kom och tog hand om dom. Jag åkte i 130 in till sjukhuset. När jag kom dit var min svåger också där. Robert var inte kontaktbar. Vi satt hos honom hela dagen och hela kvällen. Jag höll honom i handen nästan hela tiden, kysste, kramade, baddade läppar och tunga, smörjde hans ögon och berättade hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom.
Runt halv elva på söndag kväll somnade Robert stilla in med sin familj runt sig, hållandes hans händer.
Vi grät tillsammans och delade varandras smärta och sorg.
Robert Josefsson du är utan tvekan den finaste, snällaste, underbaraste människa jag någonsin har träffat. Du har gjort mitt liv till en enda stor glädje. Du har gett mig två underbara söner, tolv år av vackra minnen. Jag är så glad att jag hade lyckan att bli din fru. Jag vet hur mycket du älskade mig och våra fina pojkar. Jag kommer alltid att se dig i våra söners ansikten och ögon. Du togs ifrån alldeles alldeles för tidigt. Jag kommer alltid att bära dig i mitt hjärta och vet att du vakar över oss. Tids nog kommer vi att vara tillsammans igen.
Jäg älskar dig Robert, nu och för evigt...
Din fru Caroline