så trött

Tisdag idag. Skolan började för Theo igår. Gud så skönt att den börjat igen, så Theo slutar att klättra på väggarna här hemma. Under jullovet har han mer eller mindre drivit mig till vansinne. Han har haft det sååå tråkigt. Det är svårt att hinna med att sysselsätta honom vissa dagar när man har fullt upp. Timmy kräver ju 100 % uppmärksamhet och med hushållet och allt därtill blir det ibland lite mycket. Försöker att sona för det genom att se till att göra vissa saker bara han och jag. Lite roliga saker som bio m.m. Vill inte att han ska känna att han kommer i skymundan nu när situationen är som den är. Nu när skolan har börjat igen händer det lite saker för honom i alla fall.
Denna dag har varit en riktig pissdag. Känner att jag ev är på väg att bli sjuk. Vaknade med ont i halsen, huvud och är helt matt i kroppen. Sånt är så jobbigt. Jag vet att ingen vill vara sjuk, men jag känner att jag verkligen inte kan vara sjuk. Barnen ska ju äta, lämnas i skolan, passas och hushåll ska skötas. Det har varit så här dom sista två åren. Önskar att jag kunde ligga och få va sjuk och kurera mig i lugn och ro bara nån gång. Men Robert klarar inte av allt själv och då blir jag är tvungen i vilket fall.
Jag har ju min sjukdom, kronisk ulticaria, som gör att jag får klåda, utslag och gör att läppar och ögon svullnar på mig. Har haft den i ca 7 år nu med bra perioder och riktigt vidriga perioder. Jag reagerar väldigt när jag är sjuk, stressad eller mår allmänt dåligt. Har märkt att jag reagerar väldigt beroende på hur Robert mår. När han mår bättre, gör jag det. När han blir sämre, blir jag det. Har haft väldigt mycket klåda nu det sista. Jag har nog hellre ont än att ha klåda. Det är hemskt. Gör inget annat än att kliar och river.
Nu på torsdag fyller Theo sju år. Kan inte fatta att han har blivit så stor. Tiden går så sjukt fort.
 PÅ fredag blir det släktkalas, på lördag barnkalas och på söndag hoppas jag kunna åka med till Skara för handbollsmatch. Så jag har som sagt verkligen inte tid att bli sjuk nu...

Rastlös

Har en riktigt jobbig kväll. Har en jobbig känsla som ligger och gnager. Zappar mellan kanalerna på Tvn, kommer inte till ro. Vad jag än kollar på så väcker det jobbiga känslor och jag känner en klump i halsen. Ångrar att jag rensade källaren  kl tolv igår natt, det hade jag ju kunnat göra idag istället så hade jag haft något att göra.
Förlåt om det ibland blir lite svammligt när jag skriver, men när jag väl skriver vill så mycket komma ut på en gång att jag ibland hoppar mellan sakerna jag vill skriva om.
Behöver något, men jag vet inte vad det är.
Har varit på svågerns 35 års kalas i dag. Trevligt, full fart med alla barnen. Robert var också med till en början, men jag fick köra hem honom efter nån timme, Stackarn har fått ett anfall av klåda över hela kroppen. Så hade han innan levertransplantationen också, så jag hoppas att det inte är den nya levern som krånglar nu...
Stackarn satt där i soffan, trött, mager och rödflammig av att han kliat sig. Det gör så ont i hjärtat på mig att se min vackre underbara man plågas som han gör. Det var länge sedan jag hörde honom skratta hjärtligt eller le innerligt. Jag älskar Roberts leende, tycker att han har det vackraste leendet i världen och när han får skrattanfall är det som näring för själen och jag faller alltid in i hans skratt. Jag hoppas att våra barn ärver han leende och skratt. Jag kommer alltid att kunna se min man i våra barn,
Konstigt att saker man retat sig på hos sin partner kan i en sådan här situation bli något man älskar. Som att höra när Robert snarkar på nätterna. Innan så har jag alltid sparkat till honom lite och sagt att han får vända på sig. Men nu ligger jag bara och lyssnar, för då vet jag att han andas. Jag är som ni kanske märker lite känslosam ikväll.
I går kväll när jag skulle slänga ut granen, hade jag ett väldigt tryck över bröstet. Har aldrig haft det på det sättet förut. Väldigt obehagligt, men det gick i alla fall över efter ett tag. Nu har jag bara julgardinerna kvar, sen är julen ute för denna gång. Känns skönt.
I morgon kommer en gammal arbetskamrat hit, som inte heller mår bra, så vi ska sitta och spy galla över hur jävla orättvist livet kan vara...

Match inställd

Fick nyss redan på att detta årets första match som skulle spelas imorgon blev inställd. Detta suger. Att träna och spela match ger alltid mig chansen att tänka på något annat och bli av med en massa skit jag har i både huvud och kropp. Nu måste jag vänta till nästa helg innan det blir någon match. Suck.
Har varit inne i stan med Timmy hos Nina. Theo var på julgransplundring i folkets par med sin mormor. Hos Nina var även Elin med barn och vår gamla gymnasiekompis Karin som jag inte träffat på nästan 7 år. Det var en väldigt trevlig sammankomst med alla barn. Hoppas bara att det inte går 7 år till innan vi träffas.
Orkade inte skriva något igår. Orkade nästan inte göra något igår, mer än att ligga på soffan när barnen sov. Vissa dagar är jag totalt slut psykiskt vilket visar sig genom att jag även blir totalt energilös. Känner att jag har så många måsten att jag ibland blir tokig. Vill så gärna få målat köket, lilla hallen, hallen i källaren och gillestugan. Det finns så snälla människor i min närhet som har erbjudit sig att hjälpa till med detta. Nu är det väl egentligen upp till mig att köpa hem färg och bestämma en datu. Samtidigt som jag vill att detta ska vara klart, så kommer jag på mig själv med att skjuta på alla måsten, för då vet jag att jag kommer att ha något att göra längre fram. Har märkt att om jag håller mig sysselsatt HELA tiden så behöver jag inte ta itu med jobbiga tankar. Detta resulterar tyvärr då i att jag är helt slut vissa dagar.
Robert har, den sista veckan, varit så trött. Sover nästan hela tiden. Har är liggandes på rygg nästan 23 timmar per dygn. Det är inte bra. Så jag tjatar på honom att kanske gå ut i trädgården, få lite luft, hämta posten, m.m för att få upp honom. Jag vill inte låta honom " gå ner sig " mer. Något jag kräver är att han ska sitta med när vi äter middag. Även om han själv inte vill ha mat. Middagen tycker jag är viktig att vi har ihop. Jag vägrar att låta den jävla cancern ta över allt i våra liv. Jag försöker därför så till att barnen har en så normal vardag som möjligt.
Jag skrev ju som sagt inget igår och hade svårt att somna igår, så jag tror att min teori om att skriva av sig innan man lägger sig, ger lite resultat ändå. Att få tankarna på papper istället för i huvudet gör gott...

Hemma efter träning

Hemma igen efter en skön träning där kroppen fick veta att den levde. Behövde det efter allt förbannat julgodis som lagt sig som bomull runt midjan.
Är så väldigt glad över all positiv respons jag har fått för denna blogg. Människor som man kanske inte alltid har kontakt med hör av sig med varma ord och tankar. Ni ska veta att det värmer.
Skriver den dock för min egen skull så att jag få tankarna på papper i stället för i huvudet.
Folk kommer nog inte alltid att gilla det jag skriver eller hålla med mig, men jag skriver det som har hänt under dagen och hur jag mår m.m. Folk jag umgås med kanske kommer bli omnämnda, vill ni inte det säg gärna det till mig, för detta är som min lilla dagbok.
Tack i alla fall alla fina människor som finns där ute.

Jobbig känsla

Har gått hela dagen med en hemsk känsla i kroppen. Ilar i magen och gör mig illamående.
Har i alla fall kommit mig iväg att hälsa på en kompis idag. Berätta lite hur jag känner för tillfället och vad som hänt dom sista dagarna. Det slutade med att vi satt och grät bägge två. Hon sa att hon förstod hur bra hon har även om det är stressigt ibland. Det är något jag hoppas att folk som läser detta ska kunna ta till sig: ta vara på varandra, njut av alla stunder ihop och låt inte små bråk och vardagsbekymmer ta energi från er, för ni vet aldrig när den ni älskar och håller av kan dras ifrån dig.
Men jag fick med mig en påse med kläder till Timmy hem i alla fall =)
Får se om jag kan komma mig iväg till träningen ikväll. Vill inte gärna Robert ensam med barnen längre. Det är det enda som cirkulerar i skallen på mig efter i måndags. Ska kolla med svågern eller svärföräldrarna om dom kan komma och hålla han sällskap, Barnen ska sova strax efter att jag åker, så det är bara att ge lillen välling. Theo är så duktig och sköter sig själv. Han vill gärna sitta och se Halv åtta hos mig när det går på TV. Mammas intresse för mat har han fått. Vet bara inte om det är bra eller dåligt med tanke på min Barbaramammafigur ;)
Har fått rensat lite bland Timmys gamla leksaker och kläder, för att göra plats för dom fina kläder jag fick idag. Är sugen på att stå på barnens loppis i vänersborg den 24 januari tror jag det va. Skulle inte vara fel att få in några extra kronor nu efter jul, speciellt som jag har två barn som bägge fyller i januari.
Planering kanske inte är min starka sida ;)

Kvällarna är svårast

Kvällarna är för mig svårast på dygnet.
Har precis varit och tränat handboll, vilket var underbart då handbollen är mitt andningshål där jag släpper alla tankar på vardagen,
I kväll efter träningen så stressade jag hem illamående av rädsla, då en viss person sa till mig igår att jag är ute för mycket, jag måste tänka på robert och att han faktisk kan dö när jag är iväg och han ensam med barnen.
Skyndade in i vardagsrummet där han låg och kollade på Tv, jag skakade i hela kroppen och har svårt att komma ner i varv.
Jag kanske har varit ute mer än jag borde, men det har juh varit lite speciella dagar nu som man kanske inte vill missa. Men det är också en av dom gångerna jag slappnar av och släpper jobbiga tankar. Jag bryr mig inte om vad andra tycker, om jag gör rätt eller fel.
Jag är också medveten om att han kan gå bort, men jag tror inte att han dör knall och fall. Jag märker ju på honom om han är pigg, hur hans allmäntillstånd är. Men att någon annan säger det rakt till en, gör att det sätter på skallen. Nu vågar jag ju fan inte åka någonstans. Om jag gör det så måste jag ha med mig barnen eller skaffa barnvakt. Den jävla kommentaren är det enda som cirkulerar i huvudet på mig just nu..
Om jag ska klara av vardagen med barn, hus, tvätt, städ, matlagning, diskning, nattning, räkningar m.m. måste jag också ta hand om mig själv, då jag är tvungen att vara den starka i familjen. Hur jag tar hand om mig är endast upp till mig...

Posetivt

Om jag ska välja att se något positivt ur detta elände så är det att jag har märkt vilka som är mina riktiga vänner. Folk som har ställt upp hela vägen med hjälp och stöd. Folk som jag kanske inte trodde skulle höra av sig har ställt upp och varit underbara.
Mitt handbollslag har varit enstående. Då jag inte har tid eller möjlighet att träna alla träningar eller vara med på bortamatcher, har dom ställt upp, accepterat att jag bara är med på hemmamatcher, lagat middagar som jag fryst in och kan ta fram när det krisar med tid.
mina svärföräldrar har och ställt upp jättemycket med barnpassning och körning och mycket mer.