På lördag kväll ringde min svärföräldrar, som var och hälsade på Robert på sjukhuset, hem till mig och berättade att sköterskerna tyckte att någon borde sova hos Robert under natten, då han hade försämrats. Jag ringde min lillasyster som kom ut och sov med barnen, så jag åkte in till Robert. Han var trött och vi släckte ganska snart efter att han föräldrar åkt hem. Jag låg på han axel länge och lyssnade så att han andades ordenligt. Surfade lite på mobilen och la den ifrån mig  vid två tiden. Vågade inte somna, men dåsade till lite då och då. Natten blev väldigt orolig. Robert hade svårt att sova och fick lugnande och sömnmedel flera gånger. På morgonen var han kontaktbar till och från. Jag var tvungen att åka strax innan nio för Camilla skulle iväg med handbollen. Jag ringde Roberts föräldrar som kom och löste av mig.Sa hej då till Robert och att jag älskade honom och han svarade sluddrigt att han älskade mig. Åkte hem och efter en stund hemma kom Helen, för jag ville inte vara själv. Efter några timmar hemma ringde min svärfar och sa att jag borde komma in då Roberts andning hade ändrats. Helen passade barnen tills min mamma kom och tog hand om dom. Jag åkte i 130 in till sjukhuset. När jag kom dit var min svåger också där. Robert var inte kontaktbar. Vi satt hos honom hela dagen och hela kvällen. Jag höll honom i handen nästan hela tiden, kysste, kramade, baddade läppar och tunga, smörjde hans ögon och berättade hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom.
Runt halv elva på söndag kväll somnade Robert stilla in med sin familj runt sig, hållandes hans händer.
Vi grät tillsammans och delade varandras smärta och sorg.
Robert Josefsson du är utan tvekan den finaste, snällaste, underbaraste människa jag någonsin har träffat. Du har gjort mitt liv till en enda stor glädje. Du har gett mig två underbara söner, tolv år av vackra minnen. Jag är så glad att jag hade lyckan att bli din fru. Jag vet hur mycket du älskade mig och våra fina pojkar. Jag kommer alltid att se dig i våra söners ansikten och ögon. Du togs ifrån alldeles alldeles för tidigt. Jag kommer alltid att bära dig i mitt hjärta och vet att du vakar över oss. Tids nog kommer vi att vara tillsammans igen.
Jäg älskar dig Robert, nu och för evigt...
Din fru Caroline

Så trött

måndag kväll. Har precis lagt barnen och ska snart ta tag i mina sysslor här hemma.
Robert fick äntligen komma hem i tisdags. Gud va skönt det var att ha honom hemma. På kvällen la vi oss i sängen och bara höll om varandra. Båda grät för det var så skönt att vara nära igen.
Dagarna efter blev robert sämre och sämre. All vätska och mat han åt och drack kom upp lika fort igen. Han fick inte behålla något alls. Detta resulterade i att han blev svagare och svagare. När han först kom hem kunde han resa sig och gå för egen maskin, men dom sista dagarna har jag fått agera hemvårdare. Jag får lyfta upp honom när han behöver gå på toaletten eller bara för att gå till sängen eller köket. Han spyr hela tiden, så jag byter ca 15 spypåsar varje dag och tvättar av honom så han är ren och snygg. Ger han medicin och det han vill ha att dricka. Vaknar flera gånger på natten av att han spyr och får gå upp och skölja ur hinken eller hjälpa honom till toaletten.Vet att han plågas av att jag ska behöva göra allt , men jag hoppas att han vet att jag skulle göra allt för honom och då menar jag ALLT!
 Hemvården har kommit varje dag kl 10 och satt dropp på honom och kommit igen kl 16 för att koppla loss honom. Igår kom dom 22,20 och gick inte förrän 23,00. Där sitter jag på sängen och ser på när dom ger honom lugnande för att han ska kunna sova på natten, och hoppas att dom inte väcker barnen, samtidigt som jag gnuggar grus ur ögonen ( för er yngre som läser detta betyder det att jag är så trött att det känns som jag har grus i ögonen ) och hoppas att dom ska bli klara snart så vi får sova. Sen kommer dom igen 02,00 för påfyllning av lugnande. Även denna gång sitter man brevid som ett fån. Sen vaknar ju Timmy 1,5 timme efter det så man får gå upp med honom, för att sen gå upp 06,45 för att göra iordning Theo för skolan. Jag gråter snart så trött ät jag. Sovmorgon har jag inte haft sen nyårsdagen, sen lägger man sig inte så tidigt heller för man ligger bara och vrider och vänder sig för man kommer inte till ro.
Idag kl 10 var hemvården här igen och sköterskan och Robert ringde till palentiva på sjukhuset för att ta reda på vad man skulle göra, då det inte funkar hemma när han bara spyr och blir svagare och svagare. Det slutade med att en ambulans kom och hämtade honom kl 13 idag för att han skulle bli inlagd. jag hoppas för allt jag är värd att dom kan ordna så att han slutar att spy och får behålla lite näring, så han piggnar till lite. Plågas svårt av att se honom så här. Min vackra, fina man. Det var hemskt att se honom åka iväg i ambulansen.
Jag vill ju att han ska vara hemma, men på ett sätt är jag glad att han är inlagd, så han får den hjälp han så väl behöver.
ROBERT JAG ÄLSKAR DIG SÅ DET GÖR ONT!!

håller tummarna...

Natten jag tillbringade hos Robert på sjukhuset var känslosam. Att bli inringd gjorde att pulsen är uppe i tusen. Jag minns inte ens att jag körde in men det gjorde jag och kom fram helskinad.
Att ligga brevid honom och se skicket han var i då, var nog det hemskaste jag varit med om i mitt liv, men samtidigt var jag lycklig bara att ligga brevid honom, det går inte riktigt att förklara. Men det blev nästan ingen sömn alls. Först vågade jag inte somna. Jag låg och lyssnade på varje andetag, så att han andades. Blev livrädd när han gjorde något ljud ifrån sig, för då tog det lite extra tid innan han andades igen. Men jag lider av grov sömnlöshet, då jag bara sover högst 4-5 timmar per dygn, så redan när jag åkte in hade jag grus i ögonen. Jag somnade mot min vilja. Men vaknade varje gång han rörde sig eller gick på toa, och var på helspänn att han skulle ramla. När han kom hem på dagen så halkade han på trappen och orkade inte ta sig upp. Han har inga krafter kvar. I går tyckte jag dock att han var lite piggare, men idag är det sämre igen.
Men imorgon om allt går väl, så ska han få komma hem och stanna. Då ska hemvården ta vid där sjukhuset slutar med: smärtlindring, tabletter, dropp och blodprover.
Att han kommer hem är underbart. Vi hade möte med läkaren i fredags där allt diskuterades. Till slut frågar läkaren vart Robert vill tillbringa resten av tiden. Så på ett sjukt sätt kan man säga att han kommer hem för att dö. Men jag är ändå så glad över att få hem honom. Vi skulle ju tillbringa resten av våra liv ihop. Den tiden blir fruktansvärt förkortad...

Kan vara sista jag skriver på ett tag

Ligger nu i en säng på avd 14 på Uddevalla sjukhus. I sängen brevid mig ligger min livskamrat sen 12 år tillbaka. Ikväll kl nio ringde robert och sa att sköterskorna ville att jag skulle tillbringa natten här. Den känslan som kom över mig då är obeskrivlig. Med det samtalet förstod man med en gång att nu är slutet inte långt borta. Att nu ligga här i sängen brevid honom och lyssna på varje andetag känns helt... Man fattar det bara inte. Jag vet inte hur man lever utan robert. Jag har inte gjort det på tolv år, så jag vet helt enkelt inte. Jag vet i alla fall att han är glad över att jag är här. Jag kommer nog inte att skriva på ett tag nu i alla fall...

Fy fan

I dag kl två hade jag ett möte med roberts och hans läkare. Kom dit innan läkaren kommit. Robert va jättetrött. Hade opererat in en " passage " ( kommer inte ihåg vad det hette ) ungefär vid nyckelbenet på vänster sida. Där ska ha få näringsdropp varje kväll som hem vården kommer och sätter. Ska sitta i under natten och sen kommer hemsjukvården på morgonen igen och ta bort den. Detta för att han har rasat i vikt så fort den senaste tiden. Detta hoppas läkaren gör att Roberts tid kanske förlängs några veckor. När en läkare pratar om några veckor, vet man att man är på sista sträckan. Läkaren ville träffa mig för att kolla om jag hade några frågor eller undrade om något.Det gjorde jag och fick svar på mina frågor. Höll mig lugn hela tiden, men när vi började prata om barnen, brast det. Att vara ,edveten om att mina barn kommer att växa upp utan en pappa, krossar mitt hjärta. Och när jag väl hade öppnat en lucka, brast hela fördämningen. Det är svårt att få tillbaka lugnet när man väl släppt lös känslorna och börjat gråta. Kunde bara inte sluta. Men till slut fick jag sansat mig lite, för jag vill inte gråta inför Robert. Han har nog med sig själv och ska inte behöva stå ut med en hysteriskt fru. Jag har inget annat val än att vara stark för min man och mina barns skull. Och när läkaren frågar Robert vart han vill vara när det oundvikliga sker...jag vet inte ens vad jag ska skriva här....
Jag hoppas i alla fall att detta dropp ska göra honom lite piggare. Jag vill ha hem honom NU! Även om han inte kan göra göra något hemma, så kan jag prata med honom, pussa, smeka och krama honom. Robert och barnen är mitt allt. Han är mitt livs stora kärlek och glädje.
Skriver inte så ofta för att det börjar bli svårare och svårare. Gråter varje gång jag går igenom det som hänt under dagarna, men samtidigt är det skönt att ventilera.

I fredags var i alla fall mina goa sysslingar med mor här och hjälpte mig att måla köket. Jag blev så nöjd. Men jag har mycket kvar att göra: Måla lilla hallen, ,måla hallen i källaren och måla i gillestugan. För om det skulle bli så ( vilket i nuläget verkar oundvikligt ) att jag är tvungen att sälja huset, så tror jag att man får lite mer för ett hus med iordninggjord nedervåning. Vet bara inte hur fan jag ska få tiden att räcka till. Köket gjorde vi visserligen på en dag, men då var vi fem personer också. Samtidigt som jag vill hålla mig sysselsatt hela tiden, vill jag kunna ligga själv och kanske kolla på en film eller nåt. På ett sätt blir det så att när ett rum är klart så känner jag mig lite lättare om hjärtat...

Ensam

Barnen sover och jag grejar för fullt: byter lampor i vardagsrummet, diskar flaskor, plockar i ordning saker för loppisen den 28 jan, provmålar i köket inför fredag.
Robert blev inlagd i går. Han har mått så dåligt dom sista veckorna och inte kunnat äta och det lilla han har fått i sig har kommit upp lika fort. Läkarna pratar med honom om olika alternativ för att fortsätter det så här kommer han inte finnas många veckor till. Allt har gått så himla fort. Var hos honom igår kväll och lämnade lite medicin. Satt med honom i tvrummet i 5 min. Dar satt en man i 50 års ålder. Han berättade att hans dotter född 81 också låg inne. Hon hade också en dödlig variant. Hon hade en liten son på 3,5 år. det är så sjukt att detta kan drabba så unga människor. Det finns folk som missbrukar sina kroppar hela sitt liv: röker, dricker, drogar m.m. dessa människor verkar klara sig helskinande medans unga människor som aldrig rökt, festat nån gång och levt ett allmänt sunt liv, drabbas.
På fredag kommer i alla fall mina goa sysslingar med moder hit. Då ska köket målats. Det ser jag fram emot enormt mycket. Två av sysslingarna har jag inte träffat på jättelänge, så det nog lite tjöt också.
Har varit på BVC idag med Timmy. Han fick sprutor i bägge benen, så nu ligger han i feber. Detta var första gången jag har varit med inne i rummet vid en vaccination. Jag har sån enorm sprutfobi, så jag har alltid sett till att Robert hållt i barnen. Nu var det inte möjligt då han är inlagd, så jag var tvungen att bita ihop, hålla Timmy och blunda. Det gick bra, men jag blir extremt illamående bara jag är i ett rum med sprutor. Usch.
Matchen i söndag blev en förlust med uddamålet. Vi presterade inte vårt bästa och det fick vi sota för. Sen kan man diskutera till dödagar om dom sanslöst dåliga domare vi hade, som hittade röda kort lite varstans.
Nu ska jag lägga mig och slökolla på Tv en stund, för det får nog bli tidigt i säng idag, för natten tror jag inte blir så rolig nu när Timmy har feber...

Helt slut

Två dagar av kalas är äntligen över. Släktkalas för Theo igår och barnkalas idag. Det var bara sju ungar och varade bara i två timmar, men det är mer än nog. Blev väldigt lugnt och skönt när alla gått. Som tur var hjälpe Camilla mig idag med både kalas och Timmy. Även om inte lusten och energin finns där känner jag ändå att det är väldigt viktigt att inte skippa kalasen för man vet ju själv hur viktigt det var när man var barn och jag vill att vi ska leva så normalt som det bara går.
Dom sista dagarna har tagit ganska hårt på mig. Robert blir allt tröttare. Man märker att denna sjukdom inte bara påverkar människan fysiskt utan även psykiskt. Robert är för tillfället inte min vanliga snälla, goa underbara Robert med ett leende på läpparna och glimten i ögat. Han har förändrats så mycket. jag ser honom aldrig le eller skratta. Han är ofta sur och grinig och rent av snäsig. Oftast ber han om ursäkt när han skällt på mig eller snäst. Jag har lärt mig ta det, för jag vet att han inte menar något, utan att det är för att han mår så dåligt. Han har nästan inget tålamod med Theo längre. Ibland får jag säga ifrån, så får han skälla på mig i stället. Jag vill att Theo ska minnas honom som den fina pappan han är: busig retsam, som leker med honom, inte som sur och grining som skäller.
Den sista veckan har varit hård mot honom. Han kan nästan inte äta utan går ner i vikt. Mår jättedåligt och vill bara sova hela tiden. Orkar inget utan är sängliggandes 23 timmar om dygnet. Min älskade make..
Att livet kan vara så jävla hårt. Man hittar sin själfrände, älskar, gifter sig, skaffar två fina pojkar, köper hus och vet att man ska tillbringa resten av livet tillsammans, bara för att få veta att efter en tredjedel av livet ska din älskade ryckas ifrån dig och lämna dig halv, sönder och förkrossad.
han ska ha kontakt med sjukhuset på måndag för ev inläggning. Jag hoppas verkligen att dom lägger in honom, för han behöver verkligen dropp. Även något mot den infektionen han troligen har i kroppen. Han är förkyld. Om jag tycker det är jobbigt att vara förkyld, så påverkar det Robert 20 gånger mer då han inte har något immunförsvar alls.
I vilket fall, imorgon ska jag åka med laget till skara och spela match. Svärföräldrarna kommer och är barnvakt. Gud som jag har sett fram emot detta. Både att spela och att få åka med på en bortamatch. En chans att komma ifrån en stund. Nu måste vi se till att vinna denna match och jag ska ge 100 %!!! Det gör jag naturligtvis varje match, men just nu känns det som att jag har mycjet att ge denna gång. Det har känts bra på träningarna. Jag vågar lite mer för knäna känns helt ok. Dom värker efter träning men känns ändå stabila. Får se hur det går.
To be continued...