Natten jag tillbringade hos Robert på sjukhuset var känslosam. Att bli inringd gjorde att pulsen är uppe i tusen. Jag minns inte ens att jag körde in men det gjorde jag och kom fram helskinad.
Att ligga brevid honom och se skicket han var i då, var nog det hemskaste jag varit med om i mitt liv, men samtidigt var jag lycklig bara att ligga brevid honom, det går inte riktigt att förklara. Men det blev nästan ingen sömn alls. Först vågade jag inte somna. Jag låg och lyssnade på varje andetag, så att han andades. Blev livrädd när han gjorde något ljud ifrån sig, för då tog det lite extra tid innan han andades igen. Men jag lider av grov sömnlöshet, då jag bara sover högst 4-5 timmar per dygn, så redan när jag åkte in hade jag grus i ögonen. Jag somnade mot min vilja. Men vaknade varje gång han rörde sig eller gick på toa, och var på helspänn att han skulle ramla. När han kom hem på dagen så halkade han på trappen och orkade inte ta sig upp. Han har inga krafter kvar. I går tyckte jag dock att han var lite piggare, men idag är det sämre igen.
Men imorgon om allt går väl, så ska han få komma hem och stanna. Då ska hemvården ta vid där sjukhuset slutar med: smärtlindring, tabletter, dropp och blodprover.
Att han kommer hem är underbart. Vi hade möte med läkaren i fredags där allt diskuterades. Till slut frågar läkaren vart Robert vill tillbringa resten av tiden. Så på ett sjukt sätt kan man säga att han kommer hem för att dö. Men jag är ändå så glad över att få hem honom. Vi skulle ju tillbringa resten av våra liv ihop. Den tiden blir fruktansvärt förkortad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar