Fy fan

I dag kl två hade jag ett möte med roberts och hans läkare. Kom dit innan läkaren kommit. Robert va jättetrött. Hade opererat in en " passage " ( kommer inte ihåg vad det hette ) ungefär vid nyckelbenet på vänster sida. Där ska ha få näringsdropp varje kväll som hem vården kommer och sätter. Ska sitta i under natten och sen kommer hemsjukvården på morgonen igen och ta bort den. Detta för att han har rasat i vikt så fort den senaste tiden. Detta hoppas läkaren gör att Roberts tid kanske förlängs några veckor. När en läkare pratar om några veckor, vet man att man är på sista sträckan. Läkaren ville träffa mig för att kolla om jag hade några frågor eller undrade om något.Det gjorde jag och fick svar på mina frågor. Höll mig lugn hela tiden, men när vi började prata om barnen, brast det. Att vara ,edveten om att mina barn kommer att växa upp utan en pappa, krossar mitt hjärta. Och när jag väl hade öppnat en lucka, brast hela fördämningen. Det är svårt att få tillbaka lugnet när man väl släppt lös känslorna och börjat gråta. Kunde bara inte sluta. Men till slut fick jag sansat mig lite, för jag vill inte gråta inför Robert. Han har nog med sig själv och ska inte behöva stå ut med en hysteriskt fru. Jag har inget annat val än att vara stark för min man och mina barns skull. Och när läkaren frågar Robert vart han vill vara när det oundvikliga sker...jag vet inte ens vad jag ska skriva här....
Jag hoppas i alla fall att detta dropp ska göra honom lite piggare. Jag vill ha hem honom NU! Även om han inte kan göra göra något hemma, så kan jag prata med honom, pussa, smeka och krama honom. Robert och barnen är mitt allt. Han är mitt livs stora kärlek och glädje.
Skriver inte så ofta för att det börjar bli svårare och svårare. Gråter varje gång jag går igenom det som hänt under dagarna, men samtidigt är det skönt att ventilera.

I fredags var i alla fall mina goa sysslingar med mor här och hjälpte mig att måla köket. Jag blev så nöjd. Men jag har mycket kvar att göra: Måla lilla hallen, ,måla hallen i källaren och måla i gillestugan. För om det skulle bli så ( vilket i nuläget verkar oundvikligt ) att jag är tvungen att sälja huset, så tror jag att man får lite mer för ett hus med iordninggjord nedervåning. Vet bara inte hur fan jag ska få tiden att räcka till. Köket gjorde vi visserligen på en dag, men då var vi fem personer också. Samtidigt som jag vill hålla mig sysselsatt hela tiden, vill jag kunna ligga själv och kanske kolla på en film eller nåt. På ett sätt blir det så att när ett rum är klart så känner jag mig lite lättare om hjärtat...