Två dagar av kalas är äntligen över. Släktkalas för Theo igår och barnkalas idag. Det var bara sju ungar och varade bara i två timmar, men det är mer än nog. Blev väldigt lugnt och skönt när alla gått. Som tur var hjälpe Camilla mig idag med både kalas och Timmy. Även om inte lusten och energin finns där känner jag ändå att det är väldigt viktigt att inte skippa kalasen för man vet ju själv hur viktigt det var när man var barn och jag vill att vi ska leva så normalt som det bara går.
Dom sista dagarna har tagit ganska hårt på mig. Robert blir allt tröttare. Man märker att denna sjukdom inte bara påverkar människan fysiskt utan även psykiskt. Robert är för tillfället inte min vanliga snälla, goa underbara Robert med ett leende på läpparna och glimten i ögat. Han har förändrats så mycket. jag ser honom aldrig le eller skratta. Han är ofta sur och grinig och rent av snäsig. Oftast ber han om ursäkt när han skällt på mig eller snäst. Jag har lärt mig ta det, för jag vet att han inte menar något, utan att det är för att han mår så dåligt. Han har nästan inget tålamod med Theo längre. Ibland får jag säga ifrån, så får han skälla på mig i stället. Jag vill att Theo ska minnas honom som den fina pappan han är: busig retsam, som leker med honom, inte som sur och grining som skäller.
Den sista veckan har varit hård mot honom. Han kan nästan inte äta utan går ner i vikt. Mår jättedåligt och vill bara sova hela tiden. Orkar inget utan är sängliggandes 23 timmar om dygnet. Min älskade make..
Att livet kan vara så jävla hårt. Man hittar sin själfrände, älskar, gifter sig, skaffar två fina pojkar, köper hus och vet att man ska tillbringa resten av livet tillsammans, bara för att få veta att efter en tredjedel av livet ska din älskade ryckas ifrån dig och lämna dig halv, sönder och förkrossad.
han ska ha kontakt med sjukhuset på måndag för ev inläggning. Jag hoppas verkligen att dom lägger in honom, för han behöver verkligen dropp. Även något mot den infektionen han troligen har i kroppen. Han är förkyld. Om jag tycker det är jobbigt att vara förkyld, så påverkar det Robert 20 gånger mer då han inte har något immunförsvar alls.
I vilket fall, imorgon ska jag åka med laget till skara och spela match. Svärföräldrarna kommer och är barnvakt. Gud som jag har sett fram emot detta. Både att spela och att få åka med på en bortamatch. En chans att komma ifrån en stund. Nu måste vi se till att vinna denna match och jag ska ge 100 %!!! Det gör jag naturligtvis varje match, men just nu känns det som att jag har mycjet att ge denna gång. Det har känts bra på träningarna. Jag vågar lite mer för knäna känns helt ok. Dom värker efter träning men känns ändå stabila. Får se hur det går.
To be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar